Historik

I Leonberg, en liten förstad till Stuttgart i södra Tyskland, levde 1808-1889 en passionerad djurvän och stadsråd som hette Heinrich Essig. Essig var under sin tid även mycket känd för sin hunduppfödning och han ägnade ca 50 år av sitt liv åt att bl a föda upp hundar. Essig födde bl a upp landseer, newfoundlandshund, grand danois, tibetansk mastiff, bulldogg samt jakthundar av olika raser.

Till sitt stora hundbestånd inskaffade Heinrich Essig en S:t Bernhardshane direkt från klostret med samma namn i Schweiz. Den blev parad med en vit/svart Newfoundlandstik och år 1839 föddes den första brokiga kullen av en ras som så småningom skulle utvecklas till Leonberger. Valparna i denna kull var vit och svart fläckiga. De hade "bernadinernas" storlek och en önskvärd vaktinstinkt. (På den tiden såg S:t Bernhardshund ganska annorlunda ut mot vad vi är vana vid idag; de hade storlek, men en otrolig smidighet och styrka för att kunna genomföra sitt "arbete" i Alperna)

Efter fyra generationer med sina egna "nya" hundar köpte Heinrich Essig åter en S:t Bernhardshane från klostret. Som betalning för denne hane lämnade Essig två "Leonberger"-valpar, för att ett år senare få ett utlåtande från munkarna om hundarna. Dessa två hundar gjorde succé på klostret genom att överträffa munkarnas egen uppfödning på en del områden, främst läraktighet, uthållighet, styrka och vaktinstinkt.

Intresset för den nya rasen från Leonberg började nå över gränserna, och Essig använde för första gången en Pyrenéerhane till sin stam. År 1846 föddes den valpkull som erhöll rasnamnet och som kom att likna lejonet i staden Leonbergs stadsvapen. Vad som skrivs om denna nya ras i mitten av 1800-talet var, att den skapats för och ärvt de egenskaper Heinrich Essig önskat, nämligen storlek, kraftfullhet samt ett utmärkt spårsinne efter S:t Bernhardshunden och godmodighet, full trohet till sin familj/ägare, rörlighet och simglädje med påfallande uthållighet i vatten från Newfoundlandshunden samt vaksamheten och den goda synen från Pyrenéern.

Vid denna tid, från 1850 och senare, avlade Essig främst på hundar med en mankhöjd mellan 60 och 80 cm. Leonbergerskaran var på den här tiden brokig, och färgerna på hundarna kunde t.e.x vara sandfärg, silvergrått (s.k. silvervarg); hundar med mycket svarta hårspetsar och gul botten (s.k. guldvarg). Essig själv föredrog vita eller silverfärgade hundar med svart mask. Men färgen övergick ju under årens lopp ibland till svartvitt, ibland till vit-svart-röda hundar och slutligen till allt fler rödbruna, guldgula och lejongula med svart mask.

Efter 1870 började leonbergern bli något av en modehund. Heinrich Essig hade diplomatiska förbindelser som naturligt gav rasen en puff i den riktningen. Några "högheter" som höll sig med Leonberger var bland andra hertig Fredrich av Baden, Richard Wagner, Bismark, kejsar Napoleon 111, Italiens kung Umberto, Siciliens Garibaldi och kejsarinnan Elisabeth (Sissy) av Österrike.

Leonberger exporterades till så gott som hela världen. Norge och Sverige fick sina första Leonberger omkring år 1885.

Efter Heinrich Essigs bortgång bildades år 1890 en intresseförening för rasen. År 1895 bildades den första egentliga rassammanslutningen med säte i Stuttgart. Albert Kull m fl upprättade samma år rasens standard. Först omkring år 1895 räknar man rasen Leonberger som renrasig . År 1897 omarbetades standarden och 1901 grundades "Nationella Leonbergerklubben", som år 1908 omstrukturerad till "Leonberger Club". Nya omarbetningar av standarden gjordes åren 1922, 1938 och 1950. År 1955 blev ny standard godkänd av FCI, vilken i sin tur omarbetades 1964, 1973, 1978 och senast 1996.

Under och efter 1:a och 2:a världskriget höll rasen på att försvinna.Vem kunde hålla så stora hundar i krigstid? År 1945 föddes 5 kullar med tillsammans 23 överlevande valpar. Många insatser gjordes för att bevara "lejonen" och år 1955 föddes 22 kullar med 94 överlevande valpar. 1975 fanns det 49 kullar som födde 296 valpar tillsammans. Under 1980-talets början föddes ca 500 - 600 valpar per år i Västtyskland.

På 1970-talet kom de hundar som skulle bli föräldrar till de första kullarna av rasen i Sverige och Norge. Hundarna kom från Danmark.1974 kom Troldegaards Lion till Solveig Linde och 1978 kom Troldegaards Cerberus och Troldegaards Tanja till Margareta Gustafsson och Sven Eskner. Troldegaards Cerberus och Troldegaards Tanja blev 1979 föräldrar till den första kullen i Sverige.

I december 1978 föddes Norges första kull efter Troldegaards Lion och undan tiken Adele von Murrtal, på kennel av Nordens Löve. Ur denna kull kom 5 st valpar till Sverige. Det stora flertalet av dagens svenska och norska leonberger har någon av dessa hundar bakom sig.

Sverige har haft en mycket positiv utveckling av rasen och idag håller de svenska hundar en mycket god internationell klass. Rasen har idag ett gott hälsoläge. Svenska leonberger har framförallt exporterats till våra grannländer, men även också till USA, Kanada, Nya Zeeland, England, Tyskland, Italien och Belgien.

En hanes mankhöjd är 72-80 cm. idealet är 76 cm.  Dom kan väga uppemot 80 kg.

En tik ligger mellan 65-75 cm. och idealet är 70 cm. och deras vikt  kan vara från knappt 40kg. till över 50 kg.

Det mesta av följande leonbergerhistoria är hämtat tidigare leonbergersällskapet SLBKs hemsida. och Rasstandarden enligt SKK samt :FCI145